MASTER!

Nu är det sent... för sent. Jag gick upp och la mig i sängen efter julbordet. Jag satte på Kent i bakgrunden och släckte ner ljuset, det var inte meningen att jag skulle somna. Men jag var helt slut. Att vara social och att träna på samma gång tär även på en stjärnas krafter.

Passet gick sjukt bra i alla fall. Men jag är ju sjukt bra också, så ekvationen stämmer ju... haha ;D Det kändes lätt! Bra tankar och den kommande(inte den förra eller den efter.) intervallen var det enda som fick plats mellan de två, välfungernde, hjärnhalvorna. Det är precis så det ska vara!

Jag tror att jag är ganska otrevlig under mina intervallpass. Får jag en bra kommentar av någon, Tex "Det ser bra ut Micke!", så svarar jag lite nonchalant "mmm jag vet, desamma". Sedan vandrar jag bara vidare och skiter i personen som nyss sa något, utan att säga något positivt tillbaka, ungefär som en jävla diva. Egoist är jag ju, men diva vettefan om jag är, eller ens vill vara.
Jag ska försöka bättra mig och vara en lite trevligare prick när det gäller träning. Inte så mycket att jag kommer stå och snacka om någon annans problem mitt under ett pass, men så att det lättar upp stämningen lite i all fall.


P.S. Jag har 35 engelska glosor som är sjukt svåra. Den enda jag kunde på förhand var anticipation(förväntan, hopp, förkänsla). Vissa av dom är ju onödigare än självaste Bi... nä så ska man inte säga. Men Aquiline(örnlik) är ju inte det minsta bra att kunna. Men det är mitt lilla problem...

Nu är det dags för mig att ännu en gång låta stereon göra sitt. Kent och LarsW är som två stora sömnpiller, två riktigt bra sömnpiller. 

Gonatt på er!