MASTER!

När man är ung så får man jämt frågor som; Vad ska du bli? Vad ska du göra med ditt liv?

När jag var liten så ville jag bli advokat. Jag drömde om att bli superrik så att jag kunde göra vad jag mest önskade... vilket då troligtvis var att köpa en jävla massa godis.

Men man blir allt äldre och man inser vad som är värt att satsa på och vad som inte är värt att satsa på. Vad man egentligen vill och inte vill.

Jag kom fram till att jag inte ville slösa bort mitt liv med att sitta vid en skolbänk och nöta in nya glosor och fraser, bara för att kunna tala med "rätt språk" i en sal med en dommare en brottsling, och sist men inte minst lilla normala jag. Jag ser heller inte meningen med att plugga, har aldrig gjort det och kommer nog inte heller att göra det.

Läkaryrket var också något som cikulerade mellan mina hjärnceller ett tag. Men att gräva i andras kroppar, stoppa in rör i halsen på människor som inte kan andas av sig själva verkade inte allt för inbjudande. Att gå till jobbet så pass tidigt på morgonen att jag skulle behöva gå i sömnen och sedan sluta arbetet med att sova över på en bänk i en av sjukhusets korridorer bara för att hinna i tid tills nästa arbets pass, verkade inte heller som ett val för mig.

Det är inte det att jag ser ner på människor som arbetar på sjukhus, snarare tvärt om, jag ser upp till dom. Men samtidigt så skulle jag aldrig klara av det... om jag inte är tillräckligt stark eller om jag är för feg spelar egentligen ingen roll, jag skulle aldrig klara av det...
Då är det bättre att överlåta arbetet till någon som verkligen kämpar för att få det.

Så vad ville jag komma fram till då?

Jo, det är faktiskt så att jag har kommit fram till vad jag vill göra(troligen så kommer jag att ändra mig minst 5 gånger till)...
Som tur är så är man inte tvungen att plugga som en tokig, jobba som en frenetisk arbetsmyra eller bli påmind om att man har valt fel eftersom att man själv styr sin egen väg.

Jag vill flytta utomlands. Om jag får Scollership(om det nu heter så?), flyttar till USA i några år och får allting gratis. Så skulle jag vara nöjd med det, det är ju trotts allt lite av en dröm.

Men samtidigt så skulle det inte vara en riktig utmaning(inte för mig), det finns ju redan en mängd människor som har klarat av den. Jag vill göra något på egen hand, något som ingen(iaf inte många) skulle våga. Många är för rädda för att chansa... Men det är ju något av det roliga med livet, att inte veta vad som kommer att hända., och att inte kunna styra över allt.

Om jag någon gång skulle ändra mig eller ta ett felsteg, så är det ju bara att flytta tillbaka pjäsen ett par steg, eller kanske till och med börja om från början. 

Det finns andra saker än Friidrott... =)