Micke och Bertil på älgjakt
Kom nyss in från vad som skulle ha blivit en lugn distans på en sisådär 60minuter. Dock vart utgången en helt annan...
Ajja, jag snörade på mig mina Nike LunarEclipse med en mycket vacker gul undersida och begav mig ut i kylan, ackompangerad av min trotjänare; hundvalpen Bertil(JA! Jag vet, "Vem fan döper en hund till Bertil..." det undrar jag med.). I alla fall, efter en sisådär 10minuter in i passet hade vi fått igång taktkänslan, dvs jag springer precis så snabbt jag vill och vart jag vill och han följer mig i knäled oavsett vad. Någon minut senare var dock allt raserat; Bertil hade fått vittring på någontin, han snurrade runtt som en idiot med nosen ena sekunden i marken och andra sekunden i luften. Det här bådar inte gott tänkte jag och tog fram kopplet, försent dock! Bertil hade tagit till flykt rakt över åkern, och jag satte fart på benen och kutade på som fän. Efter en rusch på 124meter, en Ravelli-liknande slängning och 5-6blåmärken senare(dessa pga slängningen) hade jag honom i ett fast grepp i nackskinnet.
På med kopplet och upp igen. Och då fick jag syn på vad han var ute efter, en ko med sin kalv stod där mitt ute på åkern, nästan så att de var redo att hängas upp i slakthuset jag hade vart ute och kutat med ett gevär(och om jag hade varit en jaktlicens rikare... och om jag hade haft ett gevär och ett slakthus såklart. Men det är ju en annan femma). Ajja, jag tänkte att det här kan ju bli bra tränig, både för min kondtion och hundens jaktinstinkter. Så jag manadepå honom(vilket inte var allt för svårt...) och så bar vi av i full fart över åkern efter de två älgarna, som dumt nog lät oss komma så nära som typ 100m innan de stack iväg.
På vägen över åker så fanns det dock ett par hinder, det största av dem skulle visa sig bli mitt fall... Det var ett litet dike med lite vatten i som jag på sikt trodde att jag lätt skulle kunna hoppa över, med senare eftertanke så borde jag nog ha saktat in lite och utväderat dikets vidd. Men det var inget som föll mig i tanken just då, nejnej, jag störtade fram och en sisådär halvmeter innan diktet upptäckte jag att det var liiiiiiiiiiiiiite mer än ett dike, DET VAR JU FÖR FAN EN HEL JÄVLA Å!!!! Precis som om något dumpucko hade placerat halva Dalälven mitt ute i Sätrabrunnsskogarna.(eller ok där överdrev jag en aning, det var bara en bäck som var en sisådär 3meter bred och 1meter djup som mest, me ändå!!!!) Bertil tvärstannade och jag snbblade ju såklar på hundfan och flög ju rakt i vattnet, så där stod jag med vatten lång över knäskålarna och frös skiten ur mig. Men när jag väl var i kände jag att det var lika bra att fortsätta över. Så vi kutade vidare över åkern och in i skogen, men jag tror att älgarna hade lite övertag där inne, det är ju inte direkt bra terräng att kuta i... Så efter en halvtimme(från starten) begav vi oss hemmåt; blöta, trötta och iskalla. Det som sög så var att det tog oss ytterligare 20min bara att komma hem. Fifan vad det inte var skönt.
Ajja, det var allt för nu.
Hörs!
Ajja, jag snörade på mig mina Nike LunarEclipse med en mycket vacker gul undersida och begav mig ut i kylan, ackompangerad av min trotjänare; hundvalpen Bertil(JA! Jag vet, "Vem fan döper en hund till Bertil..." det undrar jag med.). I alla fall, efter en sisådär 10minuter in i passet hade vi fått igång taktkänslan, dvs jag springer precis så snabbt jag vill och vart jag vill och han följer mig i knäled oavsett vad. Någon minut senare var dock allt raserat; Bertil hade fått vittring på någontin, han snurrade runtt som en idiot med nosen ena sekunden i marken och andra sekunden i luften. Det här bådar inte gott tänkte jag och tog fram kopplet, försent dock! Bertil hade tagit till flykt rakt över åkern, och jag satte fart på benen och kutade på som fän. Efter en rusch på 124meter, en Ravelli-liknande slängning och 5-6blåmärken senare(dessa pga slängningen) hade jag honom i ett fast grepp i nackskinnet.
På med kopplet och upp igen. Och då fick jag syn på vad han var ute efter, en ko med sin kalv stod där mitt ute på åkern, nästan så att de var redo att hängas upp i slakthuset jag hade vart ute och kutat med ett gevär(och om jag hade varit en jaktlicens rikare... och om jag hade haft ett gevär och ett slakthus såklart. Men det är ju en annan femma). Ajja, jag tänkte att det här kan ju bli bra tränig, både för min kondtion och hundens jaktinstinkter. Så jag manadepå honom(vilket inte var allt för svårt...) och så bar vi av i full fart över åkern efter de två älgarna, som dumt nog lät oss komma så nära som typ 100m innan de stack iväg.
På vägen över åker så fanns det dock ett par hinder, det största av dem skulle visa sig bli mitt fall... Det var ett litet dike med lite vatten i som jag på sikt trodde att jag lätt skulle kunna hoppa över, med senare eftertanke så borde jag nog ha saktat in lite och utväderat dikets vidd. Men det var inget som föll mig i tanken just då, nejnej, jag störtade fram och en sisådär halvmeter innan diktet upptäckte jag att det var liiiiiiiiiiiiiite mer än ett dike, DET VAR JU FÖR FAN EN HEL JÄVLA Å!!!! Precis som om något dumpucko hade placerat halva Dalälven mitt ute i Sätrabrunnsskogarna.(eller ok där överdrev jag en aning, det var bara en bäck som var en sisådär 3meter bred och 1meter djup som mest, me ändå!!!!) Bertil tvärstannade och jag snbblade ju såklar på hundfan och flög ju rakt i vattnet, så där stod jag med vatten lång över knäskålarna och frös skiten ur mig. Men när jag väl var i kände jag att det var lika bra att fortsätta över. Så vi kutade vidare över åkern och in i skogen, men jag tror att älgarna hade lite övertag där inne, det är ju inte direkt bra terräng att kuta i... Så efter en halvtimme(från starten) begav vi oss hemmåt; blöta, trötta och iskalla. Det som sög så var att det tog oss ytterligare 20min bara att komma hem. Fifan vad det inte var skönt.
Ajja, det var allt för nu.
Hörs!
Kommentarer
Trackback
