Jag ska skydda dig med kroppen min
Träning. Det var ganska länge sedan jag skrev något om det. Och det har en ganska enkel förklaring; jag tycker inte längre att det är kul att dra på mig tightsen, snöra på mig löparskorna och byta ut min Dieselklocka mot Casion. Det är inget jag längtar efter. Jag hatar det det inte, men jag älskar det inte heller.
Jag tror inte på vad vi gör här borta. Jag trivs inte med träningen. Jag trivs framförallt inte med filosofin; "Vi gör det här för laget". Varje gång någon säger det, vilket händer ganska så ofta här, så är det enda som poppar upp mellan mina hjärnceller; "Fuck no, jag gör det här för mig själv, och ingen annan."
Och jag saknar att ha en tränare som låter mig göra lite som jag vill, jag saknar orden "Du får säga själv hur du känner dig." Och jag önskar att jag hade en tränare som kunde lita på mig, lita på att jag kan springa en 30min morgonjogg själv, utan att någon ska behöva vara där för att kolla så att jag "sköter mig". Jag är fifan 21år, herregud.
Men livet kan inte alltid vara perfekt. Och jag är säker på att gnistan kommer dyka upp där igen, nån gång. Kanske när skavsåren från mina Nike Maxcat spikskor börjar återkomma, eller när December blir Januari eller när Januari blir Februari, eller när terrängsäsongen är ett minne blott, eller när dom där 800metersloppen blir allt tätare, eller när mjölksyran sprider sig i benen... Men just nu har jag svårt att se det roliga med att dyka upp på våra träningspass.
