Fan.
Tillbaka från Princeton - med ett upprivet smalben, en vad med kramp samt en medioker 800m tid i bagaget. 1.52.63 var inte vad jag hade hoppats på. Men det var långt ifrån ett optimalt race också... Jag lät mig återigen bli instängd redan från start, så där sprang jag på bana #1 med löpare framför, på sidan och bakom mig och kunde inte göra ett skit. Efter 400meter(på ca 56sekunder, vilket är på tok för sakta) hade jag alldeles för mycket krafter kvar för att ligga och steka mitt i fältet, så jag försökte ta mig fram, men det var lättare sagt än gjort. Med 250meter kvar så tänkte jag "Nej, fuck it, nu får det räcka med slö-tempot" och tryckte mig emellan dom två som låg framför mig. Jag tog liksom ett simtag och gjorde en liten springa mellan dom två som låg framför mig, som jag sedan tryckte mig igenom med lite hjälp av ett par vassa armbågar... Sen var det bara att kuta för livet, vilket resulterade i en förstaplats i mitt heat, men en medioker tid.
Nu är det dags för lite tv-tittande, sedan lite sömn.
Hörs.
Så jävla skönt att få smalbenen upprivna utav ett par skikskor. Ännu skönare är det att duscha med dem...
