MASTER!

Vart ett gympass ikväll. Armar. Usch va stark jag känner mig. Det är bra. =)

 

Hörs.

Ja, jag längtar tillbaka lite granna. Till New York. Till Manhattan College. Till Beef Jerky. Till Ben&Jerrys för 19kr st. Till Starbucks. Till Brooklyn Bridge. Till mina nyfunna vänner.

Tjugo dagar kvar, sen sitter jag på flyget tillbaka till betongjungeln. Tjugo dagar. Det är inte länge. Vissa stunder önskar jag att tiden gick saktare, och ibland önskar jag att tiden gick fortare. Jag saknar NY, men jag vet att jag kommer sakna Sverige också, när jag väl är där. Liver är jobbigt ibland. Men det är bara att ta den tiden man har, och göra det bästa man kan av den (vilket just nu betyder=supa levern sönder och samman.)

 

Men dom är till ingen nytta för tillfället. Hälsenan är inte helt 100, men ändå mkt bättre än förra veckan. Ska nog testa en jogg till helgen iaf.

Hörs.

Det är då jag trivs som bäst. Påväg till någon oupptäckt plats. Så om jag nu (mot ALL förmodan) inte lyckas med att bli nån stenrik direktör eller om jag inte lyckas starta ett framgångsrikt företag när jag är klar med min utbildning, då ska jag bli bohem. Eller vagabond. Chilla runt och ta livet som det kommer. Det skulle ju kunna funka. Eller låter det bättre än vad det är?

Largerarbetare, assistent, kassör eller nått sånt är inget för mig. På drift från något gammalt till något nytt. Det är då spänningen är på topp. Det är då livet är som bäst.

 

Hörs.

Fan vad bra jag har det här i småstan. I Sverige. I min lägenhet, fyra trappor upp. Det har jag känt ända sedan jag kom hem. Nu är det exakt en månad kvar tills dess att jag ska packa ner mitt liv i en väska och bege mig tillbaka till den där stora staden. Till New York. Till USA.

 

Jag tror att det kommer bli rätt skönt att komma tillbaka. För vårterminen var grymt rolig.

 

 

Hörs!

Helst av allt skulle jag vilja åka till badet, lägga mig i gräset, lyssna på lite musik och bränna mig riktigt rejält i solen. Men det är ingen sol ute. Och även om det hade varit det så hade jag fortfarande varit tvungen att städa den här jävla lägenheten, diska det där förbannade berget som jag har byggt upp på diskbänken samt åka och handla lite käk att fylla kylen med.

 

Usch och fy.

 

Hörs.

Jag var på Lärkan och körde ett banpass igår. Det gick asbra. Till och med näst sista intervallen; då fick jag ont i hälsenan. Jag tror det är en liten bristning, vilket suger penis. Om det är en bristning så betyder ju det att jag måste vila från löpningen ett par veckor. Fan vad waste. Och nu börjar jag bli lite småförkyld, doh!

Ajja, på lördag blire paintball, ganska så kul! =)

Hörs!



Jocke har en bit av Arosvallens bana med sig när han tävlar. Det här ska bli min följeslagare på tävlingarna i USA nästa vår.

 

Jag har verkligen inte gjort ett skit idag. Det känns helt värdelöst. Så jäkla tråkigt. Fan. Nu skajag ut ocj kuta också, bara för att jag har skjutit upp det hela dagen. xD

Det vart ingen vinst i volley-turneringen. Vi missade alldeles för många servar samt lätta skitbollar. Yäyä.

Hörs!

Det här är vad jag älskar med att springa... När jag efter ett pass kan lägga mig på rygg, kolla lite efter mönster i molnen och bara känna att jag är sjukt jävla grym. Sen ligger jag bara där i en kvart eller två och boostar mitt ego lite extra(vilket egentligen inte alls skulle behövas då det redan är sprängfyllt...) Men det är skönt. Det är skönt att vara bra på något =)

Nu är det dags för volleybollturnering.

Hörs!

Snart bär det av till Salas sommarhäng no1; Månsan. Det är nämligen dags för lite bad, volleyboll och staek.

 

Hörs då!

Det blev ett pass på Lärkan igår. Usch vad sköna banor det är! Man liksom flyger fram i jämförelse med Van Cortland Parks utslitna skitbanor. Det är najs.

Jag har funderat på att skaffa nya spikskor, mina är lite gamla. Men det är svårt att göra sig av med ett par skor som man är bästa vän med. I början envisades dom med att ge mig skavsår lite här och var, dom kanske inte gillade mig så mycket och jag gillade inte dem. Men nu, efter ett par år så äre bara att dra på dem, knyta och kuta. Inget tjafts. Inga Ø2cm skavsår på hälarna. Inga avtuggade lilltår. Inga problem alls faktiskt. MEN, dom börjar bli för mjuka, för töjbara, för att fylla sin egentliga funktion. Vi får se om jag begär skilsmässa tills nästa år. Men det är svårt nu när jag har blivit lite smått förälskad.

Hörs!

Där ingen jävel går på friskis, men många på chack. Där vissa pluggar till tentor och drömmer om storstan. Där man matar ungarna med fågelfrön. Där vissa tjänar tre gånger mer än sin grannes månadslön. Det är ingen betong eller så, och det kommer aldrig någonsin vara perfekt, hey, men det är här jag kommer ifrån. Och det, det är något jag aldrig kommer ifrån. Ett paradis utan fördommar, jag tar dig hit ut, om du väntar med din slutsats tills sagan är slut...

Ibland, då undrar jag om jag har gjort rätt eller fel. Att åka till USA, Manhattan College och allt det. Är det här vad jag drömmer om? Är det här livet jag är bänkad som?
För här, här hemma i småstaden har jag mitt paradis; jag har mina vänner och de flesta som jag känner. Vi glider runt här och bara är. Och nej, vi är varken småbarn eller sär. Vi är kungar i både betong och trä. Vi är människor utan månadslön. Vi lever på besparingar men drömmer om lön. Det är här jag kommer ifrån. Det är här jag lever och så. Det är här jag drömmer om Det Stora Blå. Här har jag dom som jag litar på. Jag är varken ledsen eller grå, men som sagt; det är här jag är uppväxt och så.