MASTER!

Visst är det kul och trevligt här på löpet, men det är inte lika spännande som det var för 1.5 år sedan.

Det är gammalt och grått. Jag känner det utan och innan. Och det kommer inte att förändras. Eller jo, taken, golven, väggarna garderoberna och sängarna kommer att förnyas. Men själen kommer att vara exakt likadan:

Nollningen kommer aldrig att försvinna. "Vattenkrigen", skiten på väggarna(bokstavligt talat), gökande elever, bråken, skriken på nätterna, krossade rutor, glada löpare, sena nätter, drömmar om OS, tävlingsmänniskor, studentskivorna och sist men inte minst Ola...

...kommer aldrig att försvinna från löpet. Och tur är väl det.

En sak som däremot kommer att försvinna är jag. Det är nästan 1 ynka år kvar innan jag lämnar mitt kära lilla löpargymnasium. Ni kanske tycker att det är en lång period? Men jag stortrivs här i Stockholm, och tiden går fort som fan. Mycket fortare än vad man tror. Än vad jag trodde.

Jag kommer att växa ifrån mitt kära lilla löpargymnasium, om jag inte redan har gjort det?!

Jag kommer också att ta med mig mycket härifrån. Mer än vad man kan föreställa sig. Det är svårt att förstå om man inte har vart med om någon liknande själv. Det är inte alls samma sak som att bo hemma, eller att flytta hemifrån.

Det är en brygga till något nytt, och jag har vandrat över halva bryggan.


Det går snabbar än vad man tror...