MASTER!

Jag tar det lugnt

/Hälsningar från mig.

Att spela volleyboll kan vara ganska underhållande. Men ikväll så tog det där jävla spelandet kål på min stortå. För när jag tog avstamp för att göra fetaste stunttricket(trippelvolt med kvadruppelskruv) så skär jag upp en stor köttbit på tån och det börjar rinna blod ur kroppen på mig(2-3 droppar typ)...

Och nu när jag kom hem så hällde jag sprit i skiten, det gör lika ont som jag hade förväntat mig att det skulle göra. Men känslan av smärta är på något sätt ganska tillfredställande, så jag tar fram saltkaret och häller på lite salt i såret också. Bara för att få skrika lite extra. (ungefär som när jag kommer på upploppet med syra i benen i slutet av ett 800meterslopp och ska försöka pressa benen till att springa ännu snabbare, men vad som egentligen sker är att jag spänner mig, stumnar och får mer syra i kroppen som i sin tur gör att jag ligger på marken och vrider mig av smärta efter målgången.) Smärta är skönt, för det är när den är som värst som jag vet att livet är värt att leva. Det är smärtan som gör att jag får lite perspektiv på livet, den rubbar tunnelseendet för en hundradels sekund.

Fönstret är öppet och det strömmar in kall luft, jag känner hur knottorna på huden förökar sig i takt med kylan. Men jag orkar inte resa mig upp, gå tre meter till fönstret för att sedan stänga det. Nej, fan, jag har ingen lust att hålla på med sånt skit. Istället tar jag tillfället i akt att drömma mig bort. Med hörlurarna i öronen, fötterna på bordet och ögonen slutna låter jag Aerosmiths Dream on ta med mig till en plats där jag inte behöver göra ett skit, men där jag samtidigt kan göra precis vad jag vill. Jag somnar för att bara någon minut senare vakna av att jag håller på att frysa fast i inredningen. Men orkar jag verkligen stänga fönsterhellvetet? Nej, det känns lika lockande som en Anna Bok i stringbikini, d.v.s. inte alls. Så jag sluter återigen ögonen och låter John Blund göra sitt... endast för att någon minut senare återigen vakna av att jag ligger i fosterställning och fryser.

Fan, jag önskar att det vore sommar, nu. Så mycket sommar att jag skulle kunna slippa stänga ett öppet fönster. Så mycket sommar att jordgubbarna vore goda och att vattnet vore varmt. Men jag får nog vänta någon månad innan det händer. Tills dess ska jag låta Aerosmith ta mig med till ett varmare land. Inatt ska jag drömma om att jag har min egna ö där jag bestämmer över allt och alla. Mina drömmar brukar bli bäst då.

Gonatt.

Så har jag återigen parkerat röven där den hör hemma, på skithusstolen, så man skulle kunna kalla detta inlägget för "Livebloggning från skithuset". Ingen kunskap är onödig kunskap, mina vänner! (det är så bra med laptop ibland, man kan verkligen förena nytta med nöje (Y))

Detta tar oss vidare till dagens "Jag såg ljuset i tunneln"- händelse. Det är nämligen så att jag kutade(LÄS: tävlade) idag, först 800m(vilket gick helt ok) men efter det (sisådär en 50minuter och två spyor senare) så var det dags för mitt första 5000meters lopp EVÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!111!!ETTETT!!!1!

Denna kombinationen är inget jag kan rekomendera för allmänheten, speciellt inte om du har proppat i dig 1st powerade och 2st gainomax emellan loppen i hopp om att få lite liv i kroppen... Nej fy fan för 5000m! (Det är i och för sig något som jag kan tänka mig att göra igen... när jag är 150år gammal, har 0 vänner(CHECK[x]) och är självmordsbenägen.)

Men som sagt, ingen kunskap är dålig kunskap, och visst fan lärde jag mig något idag... minst sagt.

Ajja, jag är i alla fall helt slut, så blir till att titta på ett avsnitt av The Pacific och sedan slumra in och drömma vackra drömmar om den jag älskar mest, mig själv.

Hörs!

Från träningslägret i spanien. Och ja, jag ligger först(det gör jag jämt), jag håller ju på att varva de andra på våran 150metersintervall... heheheheh

Jag hatar när de små äckliga dropparna faller på mitt huvud och gör att håret lägger sig livlöst på hjässan. Jag hatar när min stänkskärmslösa cykel förvandlar min rygg till en inte allt för graciös lertavla. Jag hatar att sätta den ena foten framför den andra när jag för varje steg jag tar känner att ännu en vattendroppe har trängt in i skon och gör mina strumpor till ett jävla kylagregat.

Jag vill bara lägga mig ner och tyna bort tills dess att alla jävla h2o droppar i luften har försvunnit.

Hörs! =)

Så är man på hemmaplan igen efter tio sköna dagar i Spanien. Det har varit najs, men som jag har saknat möjligheten att kunna spela musik på högsta volym och drömma mig bort. Så nu håller jag på att ta igen förlorad musikvolym genom att nästintill spränga högtalarna till Aerosmith, Springsteen och Bon Jovi. Det är najs!

Ajja, snart dags att bege sig ut i kylan.

Hörs!