MASTER!

Nu är de flesta påväg ut för att avverka ytterligare ett pass med långintervaller. Jag har ju fan inte sprungit på äver 2månader nu :S Visst känns det surt att inte kunna hänga med ut och springa, men jag kommer att lyckas med mina mål tillslut, det är jag säker på. Den här vintern som har varit kommer inte att avgöra hur snabbt jag springer om 10år, eller när jag är som bäst.

Vi snackade om det där med mål på Mentala Guiden i Tisdags. Om vi har skrivit ner våra mål och vad vi har för mål med livet och med vårat idrottande. Och jag är inte helt supersäker på alla mina mål. Jag borde sätta mig och skriva ner dom lite senare. 

Vissa verkar skämmas lite för att erkänna sina mål, alla vågar inte säga: "Jag ska till OS", eller: "Mitt mål är att...". Utan många säger: "Jag skulle nog kanske vilja...blablabla... men jag kommer nog inte att lyckas. Det finns så många som är bättre än mig.".
Varför börjar inte alla sina menigar med: Jag vill... jag ska... jag kan...?

Dåligt självförtroende?

Jag ser det som ett handikapp att inte tro på sigsjälv. Hur ska man lyckas om man inte tror på det man gör? Det kan vara pga att vi är uppväxta i Sverige som vi säger så. Många är aldeles för mesiga här. Jag undrar om det är likadant i andra länder...

Nu är det dags för hemfärd. Adjö.