MASTER!

Tjenare bloggen!

Då var man tillbaka till samtiden. Tillbaka från Borlänge. Tillbaka från sommarens(hittills) skönaste upplevele,

Peace & Love

Det var första gången jag var på en festival, men jag kan lova att det inte var den sista heller.

Att stå pressad mot kravallerstängslet, som skiljer publiken från artisterna, och bara skrika sig hes är så jävla kul att jag vill göra det om och om igen. Sen måste jag säga att det inte blir tråkigare när man blickar bakåt och ser att fler tusentals människor står och har händerna i vädret, som om det skulle vara något heligt som står där uppe på scenen. Men vafan, det är ju precis vad det är, något heligt.


Jag måste erkänna att Manu Chao bjöd på ett av de bästa framträdandena. Jag vet inte om det berodde på just honom, eller om det berodde på människorna i publiken. Jag kunde i alla fall stå 10 meter från scenen utan att vara mosad som ett nymanglat lakan, men det var fortfarande packat. Folk hängde med i gunget precis som ett gäng pårökta rastafari surfare, det var härligt!

Annat var det på Kent och Håkan Hellströms konserter. Där kunde man knappt andas, människor nästan slogs för att komma fram, närmare scenen. Men det var ändå inget som drog ner känslan. Jag måste ändå erkänna att jag kände mig jävligt skabbig när sista låten var slut och jag upptäckte att jag var genomblöt, precis som om jag fått en(eller 10?) vattenhinkar över mig. Men vem fan bryr sig o lite svett när man har kul som fan! Inte jag eller de resterande tusentalet personer i publikhavet. 



 Jag hade bjudit på lite bilder om det inte var så att jag tappade min kamera i publiken när kent spelade. Jag kan ju bara gissa va som hände med den xD

Nu ska jag fan sova. Vi hörs!
 
(btw. tåget som inte skulle stanna i Sala stannade ändå, bara för att jag ville av :O COOOOOOLT!)