MASTER!

Fan, det vart sent idag, jag har diskuterat politik med Alex. Han är blå, jag är röd(jag är fan rödare nu än jag var för en timme sedan). Det påminner lite om kvällarna på löpet, när vi hade våra debatter om hur Sverige bör styras. Jag David och Thomas stod för det röda(bidrag, statligt ägande och jämställdhet mm) och alla små rikemansbarn stod för det blåa(dvs "jag röstar som pappa röstar"-partiet där privatisering är viktigt som fan och där den enskilda individens plånbok är prio no1.) i våra små debatter.

För mig är jämställdhet den viktigaste frågan inom politiken. Jag vill att alla människor ska ha möjlighet(och råd) samma till slags sjukvård, älderomsorg, barnomsorg och utbildning(även efter grundskolan)... Och med samma så menar jag exakt samma, dvs att man inte ska behöva gå i en sämre skola, läggas inte på ett sämre sjukhus med längre väntetider eller födas i farstun bara för att man inte har råd att betala ett privat företag de avgifter som dom kräver för den specifika vården man efterfrågar.

I ett jämställt samhälle bör alla ha möjlighet till samma slags välfärd, och egentligen så skiter jag i om den finansieras på skattepengar eller på privata bidrag. Men(med ett jävligt stort M) det enda säkra sättet att veta att alla får tillgång till samma välfärd är statligt ägande av t.ex. sjukhus, ålderdomshem, skolor mm. Alltså kan jag inte se hur jämställdhet går ihop med privatisering. Om någon gör det så kan ju denne få förklara det för mig...?
För med privatiseringen så ökar ju skillnaderna på allt... på priserna, på resurserna, på teknologin, på utbildningen, på fattig och rik, på tillgång till hjälpmedel... vilket leder till att skillnaden även blir större på hjärtslag och hjärtslag, detta i och med att alla inte kommer kunna ha tillgång till samma slags vård. Alltså sätts det ett pris på hur mkt ett liv är värt.
För vad är det som säger att en person med arbete och full försäkring har större rätt till ett nytt hjärta än vad en person som är arbetlös och utan försäkringar har? (för den personen med försäkring och arbete kommer med största sannolikhet prioriteras)

Och visst kan man(...kanske i sin vildaste fantasi..) önska sig ett privatiserat samhälle där jämställdheten är i fokus. Men är det inte så att det är just jämställdheten som lider allra mest av privatiseringes framfart?

Jag är röd(...are än blå...) just på grund av att jag inte vill dö i förtid för att mitt företag gick i konkurs, för att mina föräldrar inte är rika eller för att jag valde fel utbildning i början av livet.
Jag vill ha tillgång till en fallskärm som fälls ut automatisk när jag väl behöver det, och jag vill att alla ska ha tillgång till en fallskärm utan hål i, utan tilltrasslade snören och utan ett märke där det står "Euro shopper". Jag vill ha samma fallskärm som Karl den XVI Gustav, som Fredrik Reinfeldt och som Ingvar Kamprad(och det lär fan inte stå euro shopper på dom).

Jag kan helt enkelt inte se hur sänkta skatter, sänkta bidrag samt mer privat ägande kan leda till att klyftorna minskar... då är ju frågan; är det någon som verkligen kan det? På riktigt alltså, med handen på hjärtat?

Jag tror inte det. Godnatt.


// Rödluvan

(ok, det vart lite dyslexivarning på den här texten, men vadfan kan man begära kl halv tre på natten?)

Bilden har inte ett dugg med inlägget å göra, men det är tråkigt utan bild xD höhö.

 

Hörs!