Jag växte upp i en spökstad där alla tror att jorden är platt
Jag tog körkort idag. Det är najs, inte för att jag behöver det, men nu slipper jag tänka på att jag inte har något.
Annars känner jag mig ganska så lame, vilket är jävligt konstigt för allting i livet går rätt så jätte bra just nu. Jag har allt jag behöver bortsett från jobb och pengar. Men i höst blir jag fattig student, så det är väl lika bra att jag vänjer mig. Men varför känns livet ändå så jävla lame ibland? Jag känner mig lite som en avslagen Coca-Cola som har stått för länge i solen, men värre. Jag behöver något att göra, något utöver vardagslivet som just nu består av att sova, träna, och dega/lira volley med några polare.
Jag ska i och för sig till Belgien och Hollan nästa vecka, men det är ju tävlingsresa som kommer att vara i max en vecka...
Ibland så funderar jag på att skita i att stiga av tåget på den stationen där det är menat att jag ska hoppa av. Det skulle vara skönt och spännande och roligt och fritt och impulsivt och galet och jag och grymt upplevelserikt att sitta kvar till slutstationen för att sedan hoppa på ett nytt tåg där och sedan göra samma sak engångtillochengångtillochengångtill tills dess att jag är långt långt bort ifrån min hemmaplan. Och när jag väl är framme där, i ett vilt främmande land, så kommer livet vara busenkelt och jag är pigg 24/7 och pengar kommer inte vara något problem och alla kommer avguda mig... eller är det så? Jag hoppas att det är så, för jag funderar serriöst på att testa det någon gång i livet. Men när då?
Min värsta mardröm är att bli kvar i Sverige för resten av mitt liv. Så jag ska fan se till att komma iväg över Atlanten, eller till Australien nu till våren. För ska jag fortsätta att plugga i Sverige så kommer jag vara fastkedjad här i 5år till, och det vet jag fan inte om jag pallar med(speciellt inte om alliansen vinner valet i höst xD). Så min plan är att träna som ett svin i sommar, ta det lugnt med partajandet och springa fort som fan på tävlingar. Då kanske det löser sig. Kanske. Annars får jag ta vara på plan B, den med tågresan.
Annars känner jag mig ganska så lame, vilket är jävligt konstigt för allting i livet går rätt så jätte bra just nu. Jag har allt jag behöver bortsett från jobb och pengar. Men i höst blir jag fattig student, så det är väl lika bra att jag vänjer mig. Men varför känns livet ändå så jävla lame ibland? Jag känner mig lite som en avslagen Coca-Cola som har stått för länge i solen, men värre. Jag behöver något att göra, något utöver vardagslivet som just nu består av att sova, träna, och dega/lira volley med några polare.
Jag ska i och för sig till Belgien och Hollan nästa vecka, men det är ju tävlingsresa som kommer att vara i max en vecka...
Ibland så funderar jag på att skita i att stiga av tåget på den stationen där det är menat att jag ska hoppa av. Det skulle vara skönt och spännande och roligt och fritt och impulsivt och galet och jag och grymt upplevelserikt att sitta kvar till slutstationen för att sedan hoppa på ett nytt tåg där och sedan göra samma sak engångtillochengångtillochengångtill tills dess att jag är långt långt bort ifrån min hemmaplan. Och när jag väl är framme där, i ett vilt främmande land, så kommer livet vara busenkelt och jag är pigg 24/7 och pengar kommer inte vara något problem och alla kommer avguda mig... eller är det så? Jag hoppas att det är så, för jag funderar serriöst på att testa det någon gång i livet. Men när då?
Min värsta mardröm är att bli kvar i Sverige för resten av mitt liv. Så jag ska fan se till att komma iväg över Atlanten, eller till Australien nu till våren. För ska jag fortsätta att plugga i Sverige så kommer jag vara fastkedjad här i 5år till, och det vet jag fan inte om jag pallar med(speciellt inte om alliansen vinner valet i höst xD). Så min plan är att träna som ett svin i sommar, ta det lugnt med partajandet och springa fort som fan på tävlingar. Då kanske det löser sig. Kanske. Annars får jag ta vara på plan B, den med tågresan.
Då var allting lätt och flöt på som en nyslipad skridsko på is. Men jag saknar det inte, inte ett dugg. Jag vill uppleva något nytt, något spännande, något händelserikt, något oupptäckt. Men vad, när och hur fan ska det gå till?
Hörs.
Kommentarer
Trackback
