I hela mitt liv har jag väntat på livet
Nu är det bara en sisådär två dagar kvar tills dess att jag ska sätta mig på planet mot det nya livet i New York, men jag känner inte av det, om man nu kan uttrycka det så. I vanliga fall brukar det vara lite pirrigt, lite nervöst och lite magkittlande, men inte nu. Inte alls faktiskt. Det känns bara grymt bra att det äntligen händer något nytt här i livet.
Men det vore skönt om det var lite nervöst. Jag saknar känslan av spänning, känslan som man får när man står lite för nära en klippkant, när man precis ska hoppa fallskärm eller när man just har kastat en sten genom ett 6kvm stort skyltfönster. Inte för att jag har gjort något av de två sistnämnda, men det kommer, det kommer... Det sista kanske jag sparar tills jag är riktigt gammal, min plan är ju att bli en riktigt ligistgubbe. En sån där med krut i, som småbarn är rädda för och resterande vill sätta in på hemmet. Ajja,
Hörs!
Men det vore skönt om det var lite nervöst. Jag saknar känslan av spänning, känslan som man får när man står lite för nära en klippkant, när man precis ska hoppa fallskärm eller när man just har kastat en sten genom ett 6kvm stort skyltfönster. Inte för att jag har gjort något av de två sistnämnda, men det kommer, det kommer... Det sista kanske jag sparar tills jag är riktigt gammal, min plan är ju att bli en riktigt ligistgubbe. En sån där med krut i, som småbarn är rädda för och resterande vill sätta in på hemmet. Ajja,
Hörs!
Frågan är om jag kommer känna mig hemma här, eller kommer jag vara vilsen som en IV-elev i matteboken? Det återstår att se.
Kommentarer
Postat av: Camilla Andersson
(asmegaduper)bra låtval i rubriken mikael! mohaha!
Trackback
