En liten tanke
En sak som jag har funderat över, och inte kan sluta tänka på, är det här med Lent. Katoliker ska enligt religionen ge upp någonting som dom värderar högt och tillägga någonting som kan göra livet bättre. Men det flesta jag känner här gör det halvhjärtat, eller snarare helt hjärtlöst. Man ger upp något som man egentligen inte alls bryr sig om, eller i många fall något som har ganska så låg prioritet i ens liv. Så det jag inte kan sluta fundera över är hur religösa dom (som gör detta halvhärtat) egentligen är?
Det känns snarare som om dom tror på Gud och kallar sig kristna enbart för att det är så det ska vara, det är traditionen inom familjen och i deras subukultur. Det finns ingen närmare, eller mer genomtänkt, grund till att göra det. Man frågar sig inte varför man gör det, man bara gör det för att man ska passa in. Och självklart gäller inte detta alla, men väldigt många. Och det gör mig lite förbryllad.
Och jag vet inte ens varför jag bryr mig, men jag tror det är det att det känns lite falskt. För är det inte falskt att ge sig själv en titel(i det här fallet katolik, eller ja, inte enbart katolik, men troende katolik) och sedan inte bry sig ett dugg om hurvida man faktiskt följer de regler, eller riktlinjer, som är uppsatta för den titeln som man påstå sig inneha? Jag tycker det, och efter ett tag blir det rätt drygt att höra på något, som för, i slutändan bara är tomma ord, eftersom att det överhuvudtaget inte finns någon baktanke i det som sägs.
